En mjuk medeltida Mariasång spelas på låg nivå. Den ljusa sopranen fyller salarna i den gamla skolan i Peppinge. Men i skolhuset och på Österlen har hon varit mycket längre än så. Redan 1972 kom Åsa hit för första gången. Det var jul och hon firade den hos släktingar i Borrby. Länge hade hon då vetat att hon ville lämna storstan för att söka sig en annan tillvaro utan störande, bullrande yttre intryck. Tiden i stockholmska Vällingby och Solna var förbi och en vandring uppför klitterna vid Löderups strandbad blev som en uppenbarelse. När hon kom upp på krönet denna vinterdag och havet och stranden bredde ut sig framför henne, visste hon med absolut säkerhet att det var här hon skulle bo, verka och leva.
Det nya livet började två veckor senare. Då hade Åsa hittat praktikantjobb som hon kombinerade med barnpassning. Hon bodde först kvar i Borrby, men efter att ha åkt förbi den tomma skolan i Peppinge ett flertal gånger, vaknade tanken på att äga det. Hennes övriga familj bodde då fortfarande kvar i Stockholm. Åsas mor reste ned för att titta på det och drömmen blev verklig. Flyttlasset gick den 5 juni 1973, med sig hade de möbler från en lägenhet, som snabbt försvann i de stora salarna, resten inhandlades under loppisrundor på Österlen. Familjen hade aldrig haft hus tidigare, det var en helt ny erfarenhet som väntade. I början var allt mycket enkelt inrett. Skolan hade varit nedlagd sedan några år tillbaka. I köket fanns endast ett handfat att tvätta sig i och en kokplatta att laga mat på.
De inledande åren varvade Åsa sina vistelser i Peppinge med konststudier. Skolor som Konstakademien och Valand gick bort då hon inte kunde tänka sig stadslivet, istället blev det först vävning, konst och mat på Skurups folkhögskola som sedan kompletterades med ett extra skräddarsytt år i textil. Därefter följde Capellagården på Öland innan det blev två år på Östra Grevie med textil, foto och keramik. Textilen var hela tiden det centrala, men även måleriet pockade på. En av hennes lärare som var avogt inställd till kvinnliga konstnärer sa sarkastiskt, när Munka Ljungbys nystartade konstskola öppnade, att det är inget för er som sitter och virkar grytlappar. Då jävlar anamma sökte hon sig dit med omedelbar verkan! 1980 föddes hennes son Johannes och hon slutade på konstskolorna för att börja leva sitt liv som professionell konstnär i Peppinge på heltid.
Föremål, fragment
Denna sommardag sitter vi i hennes skönt överbelamrade ateljé och samtalar. Snett bakom mig skymtar köket där buddistmunkar och Maria med Jesusbarnet samsas i vad Åsa kallar lekfönstret. I ett hörn står en hög gjutjärnskamin i flera våningar, längs ena långväggen löper en gammal köpmansdisk med lådor fyllda med arbetsmaterial och redskap och på arbetsbordet ligger små skulpterade ansikten i lera. På väggarna märks en reproduktion av Vermeers målning Flicka med pärlörhänge uppnålad intill en svit rödtonade laveringar av Leonardo da Vinci från en gammal kalender, där bl.a. Testa di S:ta Anna återfinns, jämte bilder på kyrkfönsters glasmåleri. I ateljén står även sängen och markerar en tillvaro där arbete och liv tycks vara del av en och samma helhet, där det inte finns några givna, skarpa gränser.
- Jag skulle aldrig kunna jobba i en steril ateljé. Jag behöver alla saker, bilder, uppslag, lappar, föremål, fragment, skisser för att idéerna ska komma till mig. Jag skapar inte i ett tomrum, i ett vakuum, utan som en högst specifik del av ett större sammanhang, säger Åsa.
You may not associate the climate of Sweden with winegrowing but in this northerly part of Europe in the county of Skåne, a number of vineyards have grown up since the turn of the millennium. The changing climate is working in favour of growing vines here but the climate is still far from ideal and makes winemaking a risky business. Nevertheless, with the right types of grapes and a lot of enthusiasm, wines of character with a distinct acidic taste can be made.
Det började på hotell Svea för 13 år sedan. Det kunde ha varit en kärlekssaga eller en god Piratenhistoria men var istället våra första stapplande steg mot ett europeiskt bronsålderssamarbete. Forskare från hela världen hade den gången samlats i Simrishamn för att lyssna på varandras senaste rön och besöka hällristningarna på Österlen.
